Fredag kväll... Och? Jag har ont i magen (får skylla mig själv) för att jag åt lite godis nyss. Tyckte att jag behövde det, känner mig så nere. Fast ändå uppe. Jag vet inte. Det jag mest av allt skulle vilja göra nu (av möjliga saker) är att åka till stallet och sätta mig inne hos Malle. Mata honom med morötter och pussa honom på mulen. Det skulle jag verkligen vilja göra, men jag känner ingen ork. Så svag! Jag fattar inte vad det är med mig! Jag är så ojämn. Jag lyssnar på Within Temptation och det är nog inte så bra egentligen, men det är vad jag känner för att göra nu.

Have to fight, cause I know In the end it's worthwhile,
That the pain that I feel slowly fades away
It will be alright

Jag är så upp och ner. På dagarna mår jag bra och är glad, i alla fall intalar jag mig själv det. På kvällarna blir jag så svag, apatisk och liksom... Helt avstängd. Det är så konstigt, för det är inga "hemska tankar" som kommer upp, som det alltid gjorde förut när det var såhär. Jag tänker inte på något speciellt, det bara är såhär. Och att samtidigt säga att jag mår bra känns helt dubbelmoraliskt. Typ. Men jag mår bra och jag är lycklig, har aldrig mått såhär bra och varit såhär lycklig! Men varför känns det som att mörkret ska äta upp mig på kvällarna? Varför får jag pressa tillbaka tårarna nästan varje kväll? Varför känns allt jag gör så jäkla tråkigt? Jag är så less på varenda sak jag gör på dagarna!! Jag vill ha något nytt, jag vill flytta här ifrån och se något nytt. Jag skulle kunna hoppa av skolan nu, nu på en gång! Jag vet att det är helt fel och jag skulle kanske inte göra det, men när jag känner så som mest så skulle jag kunna! Det skrämmer mig.

Är det stressen som jag känner kommer krypandes som en äcklig orm? Den kommer att hugga mig när jag minst anar det, och sedan kommer den att slingra sig om mig och sedan är jag fast. Det kanske blir en vanlig höst och vinter ändå, då jag gör allt för att hålla ihop mina lösa bitar. Allt för att jag ska kunna prestera. Allt för att inte visa att jag håller på att gå sönder. Men NEJ! Jag har sagt det förut och säger det igen; Den här hösten ska inte få förstöra mig som alla andra höstar!! För sedan kommer våren, det har den alltid gjort. Och då börjar saker och ting klarna upp igen. Även jag själv. Jag är precis som en blomma. Jag dör när kylan och mörkret kommer, men på våren vaknar jag upp och blommar ut. Ja, exakt så är det! Men nu ska jag fan vara en stark blomma, haha! Jag ska stå upp i den djupaste snön, det mörkaste mörkret och den kyligaste kylan. Jag är stark, okej?

Jaja, jag ska inte göra er deprimerade för att jag är lite nere. Dagen har varit bra och jag har avklarat en läskig situation. Det är bra! Och dagen betyder bara en vecka kvar. Helg är det också, fast som jag tidigare skrev så känns det rätt jobbigt. Jag och Elin skrev en projektplan så nu är den klar. Om jag orkar så ska jag ikväll rita ett förslag på huvud"personen" till projektarbetet... Annars blir det nog en tidig kväll. Jag sover alldeles för lite, för jag vill sova så lite som möjlit ensam. Dessutom är det så jäkla kallt! Nåja, jag får klä mig helt enkelt. Som i natt, då sov jag i Dados stora luvtröja! Hur mysigt som helst! Jag ska börja gå i den jämt, som om jag inte nästan gör det!

Jag kom på en till bra sak. Jag har lyckats äta varenda måltid regelbundet i två veckor nu! Det är det längsta jag lyckats med det utan att svämma över med ångest. Nu har jag inte haft det, inte alls! Jag har börjat träna regelbundet och allt verkar flyta på så bra! Jag ska alltid ha det såhär. Det är så enkelt! Men jag vet att ångesten kommer att komma, men då vet jag vad som är bättre! Det låter som ett jäkligt litet problem, att inte kunna äta. Det är väl bara att äta! Men nej, gott folk, det är inte bara att äta om man heter Olivia. Det var inte det i alla fall. Nu äter jag precis som jag alltid borde ha gjort. Jag känner mig vacker och fin. Jag är snygg och jag älskar min kropp! Så det så! Och att höra mig säga det... Det har ALDRIG hänt! Fatta! Haha!

Äh, whattafack! Hösten - here I come och försök att få tag i mig! Kommer aldrig att lyckas!

Nu ska jag lyssna på Green Day, för det var längesen! Haha, jag är helt rubbad :) Och till alla er som kravlat er igenom min roman här, duktigt gjort! Det är sällan jag orkar läsa om någon som klagar så fruktansvärt, speciellt på "ingenting" och saker som det inte finns någon anledning till att klaga på!

Och ett roligt avslut;

På religionen
Oliv: "Men i Johannes, då gick de aldrig till Getsemaaane (med betoning på a)... Eller hur man nu säger!?"
Klassen börjar att skratta.
Oliv: "Men heter det inte så? Getsemaaaane (fortfarande betoning på a).
Klassen skrattar fortfarande och jag känner mig mobbad.
Erika: "Ghetto-Oliv i GHETT(O)semaaaaane! Getseeeemane heter det!"
Klassen skrattar och jag känner mig ännu mer mobbad.

Som att det spelar någon roll på a och e betoning!? Finns det någon typ organisation på skolan för mobbade och utfrysta, så ska jag söka mig dit... Kul att ni fick skratta åt mig då, töntar!

Puss!