mormor

De händer ofta att jag när som helst kommer att tänka på mormor. Vad hon gör, om hon solar och blir brun, om hon kanske är ute och går, lagar mat, sover... Vad som helst.

Men varje gång kommer verkligheten som ett hugg och jag kan inte fatta att det verkligen är så. Att hon verkligen är borta. Död. Jag vill veta vem jag ska vara arg på. Vem som tog henne ifrån oss. Det kanske inte finns någon, men ibland skulle det vara så skönt att skrika att det var någons fel.

När jag blir äldre ska jag vara precis som mormor. Vem vill inte vara cool när man är 60-70 år liksom?

Om jag fick önska mig något just nu, så skulle jag vilja gå på stan med mormor imorgon och shoppa. Det vore så roligt!

Somewhere over the rainbow skies are blue
And the dreams that you dare to dream
Really do come true

If happy little bluebirds fly above the rainbow, why oh, why can't I?


Jag höll ett tal om mormor på svenskan i våras;

Jag minns så väl sista gången jag såg henne, träffade henne.
Den dagen, den 15 februari 2009, insåg jag verkligen att det kanske var slutet.
Just det minnet verkar ha etsat sig fast i mig, det är så lätt att plocka fram.

Men jag vill inte minnas hennes sjuka, krympande kropp. Hennes gula hud och gula ögonvitor. Så olikt henne, så otroligt fel.

Det var inte hon.
Nej.

Det jag vill minnas är min sportmormor, min coola mormor.
Jag minns hennes röda Nissan, med lyktor som fälldes upp. Det var så hon blev sportmormor. Tänk när hon bara för ett par år sedan blev tillfrågad på gatan om att vara modell för en tidning. Liksom, vems mormor får en sådan fråga?

Min mormor. Ungdomlig, modeinriktad, hälsosam. En forma mannekäng. Med en stor garderob, full med kläder som doftade precis som hon alltid har luktat.

Jag kan bara inte förstå att hon är borta. Hon som var så frisk och hälsosam. Varför just hon? Varför just cancer? Cancern, jag hatar dig!

Mormor. Hon har fått mig att skratta så många gånger. Tänk alla gånger vi skulle åka till Birsta, eller Birrrsta som hon sa. Hur mycket hon älskade Polly. När vi spelade Geni och hon inte såg skillnad på de rosa och orange spelpjäserna.

Jag minns när jag och min lillebror sprang till hennes balkong när vi hörde att ett tåg skulle komma. Vi gissade från vilket håll de skulle komma, hur många vagnar det var. Jag minns hennes glupska terrier Malte, som åt allt, helst våra julklappar.

Det finns många minnen. Jag önskar att hon kunde fått vara frisk. Jag önskar att jag kunde ta henne tillbaka. Jag har fortfarande inte riktigt förstått det, att hon är borta.

Hon är den första jag har förlorat. Jag kommer alltid att minnas henne, precis som den coola mormor hon var. Lång och snygg. Glad och snäll.

Ofattbart.
Sortmormor.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0