Jag visste ju att det skulle hända inom en snar framtid, det visste vi alla. Cancer är en hemsk sjukdom och jag är så arg över att den tar så mångas liv. Det jobbiga är inte att hon är död, för jag visste ju att det skulle hända. Det som är jobbigt är att jag aldrig mer kommer att få träffa henne, att hon faktiskt är borta. Det är så frustrerande.

Jag vet liksom inte hur jag ska reagera när sånt här händer, för det har aldrig hänt mig förut. Jag har aldrig förlorat en släkting som jag haft något minne av. Men med mormor finns det minnen och vi har träffats minst en gång per år hela mitt liv. Jag minns hur jag och min lillebror brukade springa till den inglasade balkongen när vi hörde att det skulle komma ett tåg, för det kom ofta tåg där. Vi gissade sedan från vilket håll det skulle komma ifrån. Jag kommer ihåg när vi spelade Geni hemma, det var underhållande, för mormor kunde inte se skillnad på orange och rosa och la av massor av roliga kommentarer.

Min mormor var inte som alla andra. Hon var inte en gammal mormor, hur länge hon än skulle ha levt skulle hon aldrig bli en gammal mormor. På bilden här intill så är hon modell i en tidning, det är två år sedan, om ens det. Visst är hon fin?

Även fast jag visste att det skulle hända så snart, så önskade jag någonstans att hon kunde få vara med på min student. Hon skulle tycka att jag var så fin.

Det är svårt det här, men livet går vidare. Jag var väldigt ledsen igår, just nu känner jag mig mest bara lugn. Nu slipper hon ju faktiskt att ha ont och leva med ett ständigt intag av stark morfin. Men jag kommer att sakna min mormor. Vila i frid!